emmassamuelsson.webblogg.se

Jag som idrottare fick snabbt framgångar, 2007/2008 var riktigt framgångsrika år för mig då jag vann JVM, totala juniorvärldscupen, EM-silver för senior och dessutom kom jag 8:a på OS. Detta var resultatet av hård träning och många uppoffringar. Jag läste gymnasiet på distans: vilket gick sådär och jag tog aldrig studenten. Men det brydde jag mig inte särskilt mycket om just då, jag fick ju delta i en olympiad istället, Däremot fick jag läsa upp allt på komvux några år senare innan jag kunde söka in till utbildning vilket var lite segt...

 

Det jag ville komma till med detta intro är motgång. För herregud vad jag har varit med om det. Skador och missade OS i London på målsnöret är exempel på detta..

 

I början var motgångar supersvårt för mig att hantera och acceptera. Då det gick så bra för mig tidigt trodde jag i min ungdom att jag var oövervinnelig. Jag liksom glömde bort att under de tävlingar det gått bra hade jag vunnit mängder av matcher med en enda poäng, och i de matcherna som slutar i sudden deatch kan det verkligen gå hur som helst.

 

År 2009 åkte jag ut mot en lagkompis på EM i just sudden death, idag hade jag inte sett det som något konstigt eftersom i matcher mot lagkompisar blir det i princip alltid jämnt vilken ranking man än har, eftersom man kört så mycket mot varandra. Men då däremot, då fick jag höra att jag förlorat på grund av att jag var svag och otränad. Vad gjorde jag då veckorna efter EM då det var semester? Jag hoppade hopprep i timmar på semesterorten jag var på i sann Rocky-anda. Jag hörde eye of the tiger i huvudet... Faktum är att jag hoppade så mycket hopprep att jag kom tillbaka från semestern med TVÅ SPRICKOR I FOTEN....

 

Idag är jag en annan person som tur är :). Vid motgång och förlust gäller det att fundera på vad som gick fel i matchen.

Var det fel på taktiken?

Vad ska jag ändra på nästa gång jag möter samma motståndare?

 

Därefter åker man hem och tränar på det i lugn och ro. Jag är mycket mer avslappnad runt min idrottssatsning idag och dåliga dagar på jobbet har alla. Det gäller att förbereda sig så bra som möjligt och därefter prestera så bra man kan i varje match. Idag tänker jag aldrig på idrott när jag inte är i träningslokalen vilket är superskönt.

 

Dessutom har jag lovat mig själv att ALDRIG vara så taskig mot mig själv som jag var förr i tiden vid motgång. Den drivkraften som fick mig att hoppa hopprep så att jag bröt ben i fötterna har både hjälpt och stjälpt mig. Idag önskar jag att jag kunde åka tillbaka i tiden och be mig att ta min satsning lite lugnt och inte så allvarligt.